Öronorgasm.

Chromeo - Night By Night

I didn't know DJ's could read?

Ibland vaknar man alldeles för sent för sitt eget bästa. Speciellt när det är strålande sol och klarblå himmel. Och hinner man inte till playan innan till jobbet är det alltid helt okej att promenixa ner till The Royal Botanical Gardens med en bok och lite picnic och lägga sig ner i gräset under skuggan av ett träd och bara njuta. Det var precis vad jag gjorde en torsdag för några veckor sedan. Vaknade runt lunch efter en utekväll på Sheaf och skulle börja jobba 5pm. Ingen strand och sand mellan tårna, men en gräsplätt med utsikt över Harbour Bridge, Operahuset och Sydney Harbour till ljudet av flying foxes som gormar på (se bilden till vänster). Ganska bra det med!

Utsikten över Harbour Bridge och Operahuset

Utsikt över CBD's skyskrapor

Pippifågel

Valentine's Day.

Dagen som jag ärligt talat inte brukar göra mycket mer annat än att ligga hemma och kolla på Bridget Jones med en fet glasskartong i handen och en godisskål till höger. Deprimerande kanske, men så kan det gå när man är utan pojkvän. Förra året var i alla fall lite annorlunda, då var vi på singelparty i Coogee innan vi drog en taxi till World Bar och blev askalas i regnet.

Och det blev ingen dejt i år heller, lite konstigt kan man ju kanske tycka när det faktiskt fanns både en och en annan potentiell lösning på det lilla problemet, men icke. Istället blev det tjejmiddag med Felicity och några andra single ladies på Hugo's. Pizza, sangria och bellini's.

Lite senare på kvällen kom Alicia och vi drog vidare till Moulin Rouge och dansade till Bart B More som uppenbarligen spelade lite sådär halvt okänt. Nederländsk DJ som är helt off his head. Apple. Kalas tyckte vi. Rullade ut därifrån när allt annat var stängt och det enda alternativet är att gå på strippklubb. Och okej att gå dit om allt annat är stängt och man inte vill gå hem riktigt än, bara för musikens skull och för att det finns drinkar ungefär - men inte okej att folk faktiskt går dit som par på Alla Hjärtans Dag och sitter längst fram och tjoar. Big no no! Jag och Alicia höll oss i bakgrunden och satt mest och pratade. Stannade inte alltför länge, utan gick hem för några timmars sömn.

Summan av kardemumman - det var ändå en lyckad Alla Hjärtans Dag för var det var. Spenderade i alla fall den med människor jag trivs med. Payback på missade dejter dock! Tjing.

Good Vibrations 2010.

Jag hade inga intentions att gå på Good Vibrations överhuvudtaget, trots att det var en funky lineup vilket sved. Men fyra timmars arbetspass, min ekonomi och vädret sa nej. Så efter fredagens staffies på jobbet (med en majoritet av det manliga könet och lite för många Dusty Fairies inkluderat), slängde jag mig in i en taxi hem till Mr. på andra sidan bron och sov där. 

Vaknar på morgonen av att min chef skickar ett sms någolunda för tidigt och undrar om jag ska på GVF - jag plingar tillbaka att jag kanske drar dit efter jobbet för att kolla om någon vänlig själ säljer billiga biljetter utanför. Då tyckte chiefen att jag inte behövde komma till jobbet alls, eftersom det inte var busy at all, utan att det var bättre jag hade kul i leran i Centannial om jag fick tag på en biljett. Får några minuter senare ett sms av en kompis som har en spareticket för 50 dollares som de vill bli av med. Och jag var ju inte den som var den som tackade nej. Bargain!

Väl tillbaka i Paddington några timmar senare slängde jag i mig lite nudlar, lokaliserade mitt paraply (hej - jag kommer vara hatad av någon vars sikt jag kommer skymma grovt), svirade om och traskade bort till Centannial Park för att möte upp packet utanför. Pete kom ut och jag får min biljett. Vi blir insläppta av tjejen som hade släppt ut Pete, och som om inte allt redan var bra så lyckades vi på någon vänster kirra VIP-band på våra General Admission-tickets. For no specific reason. Tack sa vi och gick och köpte Vodka/Redbulls. Sen var det full rulle.

Kid Cudi

Embrace the Martian

Blev faktiskt lite besviken, jag trodde Kid Cudi skulle vara ace, men jag hade fel och jag ångrar grovt att jag inte gick och kollade på Art vs. Science istället. Ta mig inte fel, Kid Cudi var bra, men jag trodde att det skulle vara sååå mycket bättre. Så vi masade oss ner mot Main Stage istället. Var dock inte ensamma med den idéen vilket kanske syns på bilderna. Bananzas.

Salt 'N Pepa

Väl nere vid Main Stage armbågade vi oss fram till dunket av Steve Lind (hej, jag ska till Chinese Laundry mer ofta from now on only, and only på grund av honom) - palla stå längst bak liksom. Icke! Hamnade helt okej vid vänsterkanten lagom till Salt 'N Pepa började spela. Ingen aning om varför de var där egentligen, 90's as they are - even a bit 80's perhaps, men vem brydde sig? Skönt gung var det i alla fall sådär lagom på eftermiddagen.

"Salt 'N Pepa's here"

Jag och Johnny

The Gossip

Did I look forward to the next group up on stage or did I not? Oh yes I did.

Beth Ditto är numera min idol. Holy Molly - she's hilarous. Bryr sig seriöst inte om vad folk tycker om henne utan gör och säger precis vad hon vill. Legend! 

The Gossip var riktigt, riktigt bra. They and their massive zebra basically made my day.

Armand Van Helden

Med Armand Van Helden kom regnet. Och det var inte vilket regn som helst, utan det började helt enkelt bara vräka ner. Det var som att någon där uppe tyckte det skulle vara kul att hälla en hink med unlimited H2O över mitt huvud. Men vem brydde sig om "lite" regn - paraflaxet stannade i väskan när jag och Pete körde regndansen till Armand's dunkadunka.

 

Basement Jaxx

Last one out. De som alltid har ett grovt madhouse maskeradkalas på scen. Har sett dem två gånger innan, som förband till Robbie Williams och förra året på Future och de har varit riktigt bra båda gångerna, så förväntningarna var höga. Och visst var de bra - riktigt bra, men de slår inte förra året på FMF. Unfortunately. I blame the rain.. Utsikten var ju i alla fall bra från VIP-terassen. Inte lika mycket party, men thank God för tak, egen bar och toaletter utan kö. Såg i och för sig ut som en dränkt råtta ändå, men det hade kunnat vara värre (knappt dock). Höjdpunkten: pandan som dansade på scenen under "Feelings Gone". Varför? I knew the panda.

For everybody's record - mina vita (!) converse var inte speciellt vita längre när jag kom hem. Snarare halvbruna, genomblöta och geggiga. Men lite bleach på det och de var nästan som nya igen.

Öronorgasm.

Girl Talk - In Step

Pretty Little Faces.

Och så hamnade vi på The Sheaf ännu en onsdag igår. Marique, Alicia, jag och Bettan. Vad ovanligt!

We dance to the sound of sirens.

En lördag för ett tag sedan fyllde en liten Alicia år. Det firades med middag på Bondi Pizza innan vi masade oss till Kit & Kaboodle för drinkar och galen dans till Kele från Bloc Party som råkade DJ:a där dagen till ära. Dansade rätt in i Pat från jobbet som fotograferar för Hobogestapo. För er där hemma som antagligen inte har den blekaste aning om vad det är så är det en grupp av sköna hobo's i Sydney, Melbourne, Brisbane, New York och Paris som springer runt och smäller av fotoblixtar nattetid så att det ljussprakar värre än under världens åskstorm. Lite som Cobrasnake. Men annorlunda. En av dessa sköningar - Pat, more known as Deckland - jobbade jag tillsammans med på Industrie i Newtown. Vi snackar skönaste snubben. Anyways, hängde på asiatvåningen mest hela kvällen innan hemgång. Då blev det en kall (!) dusch - har nog aldrig varit så svett efter en kväll ute. Någonsin. Jag säger bara Killing In The Name Of. Mad shit!

DJ Yoda.

Lyckades hamna på Beck's Bar en gång till under den korta tidsperiod de har öppet där (sålänge Sydney Festival pågår). Vi hade fått VIP-biljetter på jobbet, så jag och några andra från Ryan's Bar pös dit en onsdag och kollade på DJ Yoda. Väldigt speciellt, men grymt coolt. Han mixar inte som vanliga dj:s - han använder sig endast av videoklipp och bas som han scratchar ihop, samtidigt som man ser precis hur han mixar tracksen/videoklippen på stora screens. I liked it!