Good Vibrations 2010.

Jag hade inga intentions att gå på Good Vibrations överhuvudtaget, trots att det var en funky lineup vilket sved. Men fyra timmars arbetspass, min ekonomi och vädret sa nej. Så efter fredagens staffies på jobbet (med en majoritet av det manliga könet och lite för många Dusty Fairies inkluderat), slängde jag mig in i en taxi hem till Mr. på andra sidan bron och sov där. 

Vaknar på morgonen av att min chef skickar ett sms någolunda för tidigt och undrar om jag ska på GVF - jag plingar tillbaka att jag kanske drar dit efter jobbet för att kolla om någon vänlig själ säljer billiga biljetter utanför. Då tyckte chiefen att jag inte behövde komma till jobbet alls, eftersom det inte var busy at all, utan att det var bättre jag hade kul i leran i Centannial om jag fick tag på en biljett. Får några minuter senare ett sms av en kompis som har en spareticket för 50 dollares som de vill bli av med. Och jag var ju inte den som var den som tackade nej. Bargain!

Väl tillbaka i Paddington några timmar senare slängde jag i mig lite nudlar, lokaliserade mitt paraply (hej - jag kommer vara hatad av någon vars sikt jag kommer skymma grovt), svirade om och traskade bort till Centannial Park för att möte upp packet utanför. Pete kom ut och jag får min biljett. Vi blir insläppta av tjejen som hade släppt ut Pete, och som om inte allt redan var bra så lyckades vi på någon vänster kirra VIP-band på våra General Admission-tickets. For no specific reason. Tack sa vi och gick och köpte Vodka/Redbulls. Sen var det full rulle.

Kid Cudi

Embrace the Martian

Blev faktiskt lite besviken, jag trodde Kid Cudi skulle vara ace, men jag hade fel och jag ångrar grovt att jag inte gick och kollade på Art vs. Science istället. Ta mig inte fel, Kid Cudi var bra, men jag trodde att det skulle vara sååå mycket bättre. Så vi masade oss ner mot Main Stage istället. Var dock inte ensamma med den idéen vilket kanske syns på bilderna. Bananzas.

Salt 'N Pepa

Väl nere vid Main Stage armbågade vi oss fram till dunket av Steve Lind (hej, jag ska till Chinese Laundry mer ofta from now on only, and only på grund av honom) - palla stå längst bak liksom. Icke! Hamnade helt okej vid vänsterkanten lagom till Salt 'N Pepa började spela. Ingen aning om varför de var där egentligen, 90's as they are - even a bit 80's perhaps, men vem brydde sig? Skönt gung var det i alla fall sådär lagom på eftermiddagen.

"Salt 'N Pepa's here"

Jag och Johnny

The Gossip

Did I look forward to the next group up on stage or did I not? Oh yes I did.

Beth Ditto är numera min idol. Holy Molly - she's hilarous. Bryr sig seriöst inte om vad folk tycker om henne utan gör och säger precis vad hon vill. Legend! 

The Gossip var riktigt, riktigt bra. They and their massive zebra basically made my day.

Armand Van Helden

Med Armand Van Helden kom regnet. Och det var inte vilket regn som helst, utan det började helt enkelt bara vräka ner. Det var som att någon där uppe tyckte det skulle vara kul att hälla en hink med unlimited H2O över mitt huvud. Men vem brydde sig om "lite" regn - paraflaxet stannade i väskan när jag och Pete körde regndansen till Armand's dunkadunka.

 

Basement Jaxx

Last one out. De som alltid har ett grovt madhouse maskeradkalas på scen. Har sett dem två gånger innan, som förband till Robbie Williams och förra året på Future och de har varit riktigt bra båda gångerna, så förväntningarna var höga. Och visst var de bra - riktigt bra, men de slår inte förra året på FMF. Unfortunately. I blame the rain.. Utsikten var ju i alla fall bra från VIP-terassen. Inte lika mycket party, men thank God för tak, egen bar och toaletter utan kö. Såg i och för sig ut som en dränkt råtta ändå, men det hade kunnat vara värre (knappt dock). Höjdpunkten: pandan som dansade på scenen under "Feelings Gone". Varför? I knew the panda.

For everybody's record - mina vita (!) converse var inte speciellt vita längre när jag kom hem. Snarare halvbruna, genomblöta och geggiga. Men lite bleach på det och de var nästan som nya igen.